Morfar.

Jag har ju lite dålig koll på det här med datum och så idag. Men egentligen vet jag ju att det är den 1 mars och att det idag är fyra år sen min fina älskade morfar gick bort. Det känns som så länge sedan men samtidigt som om det var igår.

Jag vaknar sällan av mig själv på mornarna, men just den här morgonen vaknade jag 07.38, av mig själv. Att jag minns klockslaget så väl beror på att det var exakt samma tid som morfar tog sitt sista andetag men det visste jag inte förrens jag kom fram till Frövi och pappa mötte upp mig...

Jag minns rädslan när jag skulle se min morfar för sista gången. Han låg där...och såg inte alls ut som min morfar. Kall. Stel. Utan själ, för den fanns inte kvar. Det går faktiskt inte att beskriva om man inte var där, men det var så påtagligt att morfar inte fanns kvar i rummet. Bara hans kropp. Samtidigt som det är den sista "bilden" av morfar så är det inte den bilden jag minns tydligast. Nej, min morfar var en livlig "gubbe" (nej han tar inte illa upp för att jag skriver så, hihi) och det är det som man minns. Alltid när vi kom hem till mormor och morfar så skulle han lyfta upp mig för att se hur mycket jag hade växt. Att inte ryggen gick av på honom när jag var "vuxen" och han fortfarande skulle göra så, haha.

Åh, det finns så mycket härligt att berätta om morfar. Fina, fina, människa med de finaste ögonen (som jag tyvärr inte har ärvt). Alldeles isblå.

Och på tal om is. En gång skulle han köra bil på isen ut till sitt älskade Gröna skär. Han tänkte nog inte så mycket på att vintrarna inte var riktigt de samma 2004 som de var på 50-talet så ja, bilen gick genom isen. Och morfar klätrtade ut genom fönstret och hoppade upp på ett isflak. Jag tror att han var 80 år då. Krutgubbe minsann :-).

Fyra år sen...Men jag vet att du och mormor är med oss varje dag <3

Mormor och morfar