Jag försöker komma på vad jag ska skriva. Eller hur jag ska skriva. Om livet. Ibland slår det en som en projektil. Påminner om att aldrig ta någon eller något för givet.
Jag lämnar en "ganska tuff vecka" bakom mig. Vilket ju är helt och hållet beroende på hur jag valt att definiera den. Förra helgen var hemsk. Jag grinade från morgon till kväll utan att egentligen veta varför...mina batterier blev inte laddade helt enkelt. Grinig, fräsig och sur var jag från lördag morgon till söndag kväll.
Veckan har varit...stressig (men kul)...dock inte så mycket laddade batterier nu heller.
Har försökt att tänka bort mina, på riktigt, mindre viktiga problem och satt de i relation till andra oroligheter och viktigare saker i familjen och bland vänner.
Fredagkväll. Jag läser favoritbloggarna och svävar in i andra människors liv en stund. Kollar läget inne hos Beata, Evelina, Linda, och Sara. Bloggar som jag följt sen 2007. Och sen kikar jag in hos min kära mamma också såklart, den enda bloggen på min favvolista där jag faktiskt känner bloggaren ;)...
Sist läser jag Magdalena Graafs. Jag har följt den också länge. Så otroligt rolig människa, har skrattat högt många gånger åt hennes enorma portion humor, självdistans och sätt att handskas med en verklighet som många gånger verkligen varit tuff.
Idag var rubriken "från en mammas hjärta" och döden exploderar över dataskärmen. Det är svårt att ta in. Man vet ju vad man brukar läsa där och "förväntade" sig en text med humor och hur vardagen gått ihop för henne den här veckan med fotbollsträningar, jobb och vanligt livspussel...
Men hennes äldsta son är död.
Och på samma sätt som hon beskriver sitt liv med humor och alltid lyckas få en att dra på smilbanden, så får hon mig att känna smärtan och maktlösheten, ilskan och den totala, bottenlösa, sorgen.
Hur överlever man att begrava sitt eget barn?
Hur överlever man till imorgon?
Eller ens till nästa timme?
Mina tankar går till alla som någonsin har behövt genomgå denna fruktansvärda mardröm.
"Make each day count"
<3
Xoxo
2 kommentarer:
Så himla ledsen jag blev när jag läste din blogg först och därefter Magdalenas. Av någon anledning så har jag inte läst hennes blogg sedan i tisdags då hon efterlyste en hästtransport.........
Joy!
Min dotter som jag älskar så högt! Men jag är förundrad över hur mycket empati som ryms i din lilla kropp? Hur kan du uttrycka så mycket smärta och sorg?
Jag är verkligen stolt över att få vara din mamma:)
Skicka en kommentar